|
|
|
|
När GDH:n avlades fram var den
en ”folkets hund”. Bönder och arbetare hade inte råd att hålla flera hundar och
därför skulle kunna fungera, inte bara som duktig stående fågelhund utan också
som duglig och villig apportör, vid jakt på fält, skogs och sjöfågel samt
hårvilt såsom hare och kanin.
Även i dag skall hunden kunna användas vid dessa typer av jakt.
Till skillnad mot de flesta andra stående fågelhundar
arbetar GDH:n med nosen tämligen lågt då den söker. Denna egenskap, i kombination
med dess lugna och metodiska arbetssätt, samt utmärkta näsa, gör den också till
en skicklig eftersökshund vid jakt på klövvilt.
Under senare år har flera hundar av rasen blivit godkända och upptagna i det
Danska schweisshund registret.
I detta register får endast hundar och förare som testats och funnits lämpliga
finnas med.
Alla eftersök i Danmark måste, enligt lag, göras av dessa ekipage.
Vid jakt på fält och skogsfågel arbetar GDH:n lugnt och
koncentrerat.
Större delen av arbetet sker med nosen tämligen lågt.
Under hela arbetets gång skall hunden hålla god kontakt med föraren och villigt
följa de kommandon denne ger.
Hunden skall jaga för sin ägares och inte för sin egen skull.Rasen skall
anpassa sitt arbete efter storleken på jaktmarken. Även om söket i grunden är
relativt kort, skall föraren kunna dirigera hunden så att söket blir både
vidare och djupare, detta utan att skapa osäkerhet och oro hos hunden.
Viljan att hålla kontakt får aldrig yttra sig som osäkerhet och bundenhet till
föraren. Detta är mycket otypiskt för rasen.
En GDH som arbetar skall utstråla lugn, säkerhet, beslutsamhet och mod.
Den får aldrig upplevas som hetsig eller orolig i terrängen.
Viss iver direkt vid jaktens början, speciellt hos unga hundar, får man ha
överseende med.
Hunden skall dock snabbt komma in i arbetet och lösa sin uppgift utan att skapa
onödig oro i markerna.Att rasen redan från början var en ”grovarbetare”, som
skall fungera vid olika typer av jakt i olika terränger, visar denna
beskrivning av rasen som Christian Bansen (läs mer om honom i rasens historik)
gav i svar till en man som i en tidningsinsändare undrar varför man vill ha en
så grov och långsam hund när det nu finns lättare och snabbare hundar att
tillgå.
(Han syftar på de vid denna tiden så populära Engelska raserna samt Kh.
Vorsteh.)
” Den kan användas till allt. Den kan jaga i vass, vatten,
sly, buskage och skulle det finnas behov att jaga rovvilt går den på allt. En
GDH har tex. avlivat en utter på nio kilo. Det är något den moderna korthåriga
Vorstehn inte kan klara.
Stort sök har den inte, men det är inte alla som har behov av de moderna,
flygande hundarna.”
( Ur tidningen Jagt og fiskeri, Maj 1939).
Av samma anledning väljer många ännu i dag att jaga med
rasen.
En typisk jägare som väljer GDH är en man eller kvinna som
njuter av att se sin hund i arbete, som inte har bråttom och som framförallt
ser jakten som en totalupplevelse. En kombination av avkoppling blandat med
jaktens spänning och samarbetet med en ytterst pålitlig, skicklig och
samarbetsvillig hund.
Som avslutning ett litet referat från ett jaktprov som
avhölls i Klintholm, Danmark år 1906.
Hunden det handlar om heter Bob och hans start vid detta prov var den andra
starten någonsin av en GDH på jaktprov.
Domarens utlåtande om Bob sammanfattar mycket väl hur en
GDH skall arbeta på fält.
”Den har rasens alla fel och förtjänster. Dess rörelser
var långsamma, dess gångart helst trav, och när den fann vittring, började den
att utreda denna med nosen tätt mot marken. Men näsan var god, och den släppte
inte vittring eller spår den en gång fått fatt i. Den fann snabbt en fasan i
betorna, och när fågeln sköts, apporterade den vackert. Det är en hund som det
helt avgjort kan skjutas mycket vilt för, speciellt då dens dressyr var i
ordning, men den saknade fart och stil i söket.”
|
|
|
